Kellandersisters

Jag förstår att ni är intresserade av hur det går för mig med golfandet. Det är ju så spännande.

Jag har ju spelat ungefär ett år nu och mitt mål den här säsongen var att sänka mig, och det har jag lyckats med. Jag har nu gått den svindlande resan från 36 i hcp till 35. 35!! Det ni. Jag är nästa Annika Sörenstam. Snart kan ni se mig på framsidan av Sports Illustrated och sånt. Eller kanske inte.

Jag hade en redig svacka där i maj. Då gick ingenting. Det var sorkdödare, idiotputtar, många luftpastejer, ännu fler bunkerslag för att inte tala om alla dessa bortslagna bollar i vattenhindren.



Men så vände allt plötsligt. Jag tror att det kan ha varit omkring den där birdie-incidenten, ni vet. (När jag med stor sannolikhet sköt ihjäl en stackars fågel i ett träd.) Nu närmar jag mig touren med stormsteg. Jag kan ta vilken tour som helst, faktiskt.



Det finns nåt jäkla gött med golfandet. Det bortser från det sociala, för det är ett väldans trevligt trevligt sätt att umgås, så triggar det igång något i en. Man vill få till en bra runda och varje hål vill man göra ännu bättre än det förra. Det är nyttigt för tävlingsmänniskan inom en.

Sen är det tydligen så att man blir smått golfgalen.. I alla fall om man ska tro släkt och ogolfande vänner...




Mitt nya mål den här säsongen är nu att sänka mig till 33.
Det borde gå.
Jag LOVAR att hålla er uppdaterade!!
;)