Kellandersisters

Vilken vacker dag det har varit!
Det är så fint när träden är precis vitluddiga.
Det är inte bara träden som är luddiga, förresten.
Även Ragges mustasch blir vit i det här vädret.
Stiligt!



Nu har jag ju inte hunnit njuta av det vackra vädret så värst mycket idag.
Största delen av dagen har spenderats med långträning i T1-hallen tillsammans med några av våra tappraste gymnaster.
Det verkar vara många Mantorps-barn som får spendera jullovet i sjuksängen.
Stackarna.
Influensa verkar vanligast med flera verkar även ha drabbats av maginfluensa (HU!!).
Min lilla spritflaska har alltså använts flitigt idag.

Imorgon är det min födelsedag.
Eller om nån halvtimma rättare sagt.
Förstår inte hur födelsedagen kan komma som en överraskning år efter år?
Jag borde väl ha vant mig?
Är jag verkligen ett år äldre? Redan?
Vad snabbt det gick...
Lite firande hoppas jag i alla fall på.
Föräldrarna har bjudit in till födelsedagslunch.
Och på kvällen är vi bjudna till Malin och Jens på födelsedagsmiddag.
Jag delar nämligen min stora dag med Jens.
Däremellan ska besök hos frissan, shopping, tårtbak och lite andra festförberedelser hinnas med.

Nu önskar jag er alla en fin 30 december.
En mycket bra dag, om ni frågar mig.
;-)

Nyss hemkommen från inflyttnings-/glögg-/gravid-fest hos Helena och Daniel långt bort i Vadstena.
En mycket trevlig kväll som ni får höra mera om imorgon!
Tills dess bjuder jag på detta:

Hej hopp alla glada tomtenissar!

Nu har äntligen orkat masa mig till datorn för lite bloggande. Jag har svårt att hitta peppen speciellt nu när jag bara kan skriva med en hand. Det går sakta!

Igår opererade jag som sagt vad handen igen. Det var självklart inte helt komplikationsfritt. Först vill jag bara berätta om hur onte jag redan innan visste att det skulle göra eftersom jag gjort det förut. Det går ju liksom inte bedöva skelettet direkt och det är ju det de skulle in och såga lite i.

Ja man kommer då in vid liteöver nio och får byta om till den snygga blåa tygsärken, helstrumporna och pappersmössan. Sen röntgade den första sjuksköternkan min hand och konstaderade att hon såg vad som behövde göras. Då fick jag ungefär 8 gigantiska bedövningssprutor i min hand och farbror doktorn kommer in. Ja, de är två doktorer. Och en lärarkandidat. Plus sjuksköterskan och undersköterskan. Doktor 1 frågar hur det är. Jag säger att jag är nervös eftersom att jag har gjort samma ingrepp förut och vet hur ont det gör. Det värsta jag har varit med om. Då säger doktorn att han lovar att det kommer att göra mindre ont den här gången. Jag hånskrattar honom i ansiktet och säger att jag lovar att om det gör mindre ont så ska jag dansa och sjunga för dem.

Sen rullas man in på operationssalen och får ett skynke över huvudet. Man får inte titta på kalaset inte. Sen spänner de åt en rem runt armen för att man inte ska blöda. Eftersom jag äter blodförtunnande så får de dra åt den extra hårt och det känns som om armen ska lossna. Sen ska de då in i benet på mig (handbenet alltså). Det är inte som att äta kaka alltså. Det går liksom inte förklarar. Jag har gjort många smärtsamma läkarundersökningar och grejer i mitt liv men det här slår allt. Det går ju inte att bedöva benet och det är ju det de sågar/skär/nyper i. Ja, alla är ju glada till att börja med och undersköterskan pratar hästar med mig. Eh, tack??? Men sen går doktorerna från att prata med varnadra till att viska. Jag förstår att nåt är fel. Typiskt. Ja det går inte så bra det här, säger doktorn lite nervöst, jag får inte ut det sista stiftet.

Nehä, efter 20 minuter drar de in röntgenapparaten i rummet med och drar in min numera lite längre arm under den. Kan du sträcka på armen lite frågar doktorn. Nej, säger jag, den kan inte bli längre nu. Så han försöker operara under röntgen. Viskandet fortsätter.

Efter 35 minuter börjar jag få lite panik. Nu börjar jag känna mina fingrar, säger jag gråtfärdigt (ja, faktiskt!), nu får ni sluta eller ge mig mer bedövning. Doktorn suckar och säger att ja, då får han väl sy ihop här så får vi skicka vidare dig och söva ner dig och såga av fingret och sen gipsa ihop dig igen (ungefär). Kul! Några månader till i gips!

Då sätter han första stygnet men sen skriker han: Stopp!!!! Och så får han ut det sista förbannade stiftet och allt är klart. Kan ni förstå att jag hade sån tur? Nu kan jag förmodligen ta bort bandage och sånt den 30/12 beroende på hur allt har läkt. De har ju ändå sågat lite i benen och så.

När jag skulle gå frågade de om jag inte skulle dansa och sjunga för dem nu. Jag tänkte efter. Det hade ju gjort ondare. Nä, ni får lite dans men sången har ni inte förtjänat. Sen steppade jag lite i korridoren för dem och alla skrattade.

End of story. Tack för att ni lyssnade.



Handen under operationen. Där ser ni den sista spiken som trilskades så. Det var för att den satt så löst att den blev liksom som en maracas. När handen var åt ena hållen så åkte den ut på undersidan och då vände doktorn på handen och då åkte den ut på andra sidan osv osv. Ni förstår.

Men nu ska min hand bli helt bra!!!!!! Hurra!

Farmor fyllde år i lördags och det firades såklart med pompa och ståt. Tio av hennes vänner var där och kalasade på kakor och tårta. Jag hjälpte till med ruljansen. Farmor börjar så smått bli lite "gammal" och orkar inte fixa med allt själv. Men så måste det väl få vara när man är 93 år?

Jag kom dit i god tid så att jag kunde få rå om henne själv ett tag. Vi pratade om livet och alltet en stund innan gästerna anlände. Och det gjorde de med buller och bong vill jag lova! Det var intressant faktiskt. Från att de ringde på ytterdörren till att de kunde hälsa tog det ca en kvart. Det var samma procedur varje gång. Först skulle de hänga av sig ytterkläderna såklart. Detta dock under omständiga former. Koftor och halsdukar, scarfsar och vantar skulle hängas på rätt sätt på galjarna. Mitt sätt var inte rätt sätt så där blev det backning. Sen skulle det bytas skor. Ytterskorna skulle ersättas med inneskor alt. hemmastickade tofflor. Enda mannen i sällskapet gjorde ett stort företag med att få av sig sina galoscher. Man skulle absolut heller inte använda pallen som stod i hallen utan istället balanserades det på ett ben medan jag fick hjärtsnörp varje gång nån vinglade. man vill ju inte vara med om några brutna lårbenshalsar på farmors fördelsedag. Sen skulle det piffas framför hallspegeln. Kammar och läppstift trollades fram ur handväskorna. Detta efter att handväskorna först hade plockats upp ur en större väska. Därefter plockades blommor fram och farmor kunde till sist bli gratulerad av de "ny"anlända gästerna.

Ungefär i halvtid var jag tvungen att åka hem och Anna kom istället. Tydligen var det lika kaotiskt när gästerna skulle hem. Särskilt för två damer vars ytterkläder var mysiskt försvunna. Det letades och grejades tills damerna efter nån kvart kom på att de hade hängt av sig inne hos farmors granne Wallis. Sen sänkte sig åter lugnet över Djurgårdsgatan och Anna med knölhanden kunde hjälpa farmor med disken.

Vår lilla farmor.


(Ifall nån tycker att farmor absolut inte ser ut som en 93-åring på fotot så beror det på att hon inte heller. De togs förra året, när hon  fyllde 92. Tyvärr glömde jag kameran hemma den här gången.)

Det var ett kalas som hette duga. Farmor var nöjd och då är jag nöjd. Men någon var väldigt saknad och det var förstås morfar. Farmor hade bakat morfars favoritkaka, mandelkransar. Och även om han nu inte fick njuta av dem så tycker jag att det var fint gjort av farmor. Jag, som inte är så förtjust i kakor, åt hans istället.

• Idag så hade alla våra tjockmattor blivit utdömda av besiktningsmän. Vi kunde således inte köra något annat än matta (långmatta) på gymnastiken. KUL! Vi skulle genrepa idag för på söndag & måndag har vi uppvisningar. Typ 200 som kommer och tittar och nu kanske vi inte kommer kunna köra nåt??? Ninni ska ringa kommunen imorn. Vi håller tummarna.
• På kören sjöng vi om Baby Jesus som föddes i en krubba etc etc. Det var kul. Jag öppnade en flaska med tänderna och det var det västa mamma hade sett i sitt liv.
• På jobbet gjorde vi inte så mycket. Inte av den anledningen att vi var lata utan att det inte fanns så mycket att göra. Det kom lite SVEA som vi tog hand om sen flyttade vi om och sånt.
• Till lunch var det Chili & Lime. En favorit på Thai coconut.
• Jag är 1,67 m lång.
• I helgen ska jag vara hundvakt åt Joppe och Grappo. Så det blir nog tämligen lugnt. Eller nåt... Vi får se.
• Imorn måste Alice åka ut idol. Hon har ju alltid vetat att hon är adopterad.
• Sara tycker att våra gymnaster bara ska ha på sig sina handleder ibland.
• Jag behöver tvätta håret. Jag ska göra det imorn. Jag har bestämda tvätta-håret-dagar. Det är fredagmorgon och måndagkväll. Jag är en rutinernas vän. Mina dagar ser alltid likadana ut. Jag ska dela med mig. Ungefär: Måndag jobb 11-15,30 gymnastik 16.10-19.00 träna 19.00-21.30 Tisdag jobb 11-18 träna 20.30-22.30 Onsdag jobb 11-18 (men varannan vecka 10-18 då jag måste dammsuga) på kvällen brukar jag städa då. Eller kanske va med nån vän Torsdag jobb 11-15,30 gymnastik 16.10-19.00 Träna 19.00-20.00 träna 20.30-21.30 eller nu i december har jag inte tränat utan haft kör 19-21.30 Fredagar jobb 11-18 LEDIG KVÄLL/FEST Lördagar jobb 11-16 FEST Söndagar jobb 12-16 (i december) förutom på söndag då vi har gymnastikuppvisning.

• Fiffan det här blev intressant!

Nu ska jag sova. Jag ska tvätta i helgen. Jag har inte bytt lakan på 19 dar! I'm disguasting! Håll till godo med all information. Den kan bli värdefull.

PS. Inatt drömde jag att jag var ihop med Timo Räisänen och han var stor som en handdocka och fastnade i en papperskorg. Det hela var mycket obehagligt.

PS2. Vår kommentatorstjofräs verkar vara ur funktion. Men vi har förstått vad du vill säga HANNA.