Kellandersisters

Det är inte helt enkelt att blogga utan ett fungerande internet. Varför kan saker bara inte fungera jämt? Blir sur på sånt.  Well well, nu är jag tillbaka igen.

Den här veckan har inte varit så vidare spännande. Livet som lärare är ingen picknick men det är skitkul. Det känns bra att vakna på morgonen och ha ett kul jobb att gå till. Min klass består av 22 killar och 6 tjejer, siffrorna talar för sig själva... Många förpubertala killar = många konstiga (och ganska roliga) diskussioner.

Pratade precis med mitt au-pairbarn Georgia. Hon är så mysig. Kan inte fatta att hon är elva. När jag kom till familjen var hon två och ett halvt. Gaah! Vad tiden går. Jag är så värdelös på att komma ihåg födelsedagar!  Nu när jag ringde och skulle gratulera visade det sig att hon fyllde igår. Jag pratade med hennes storasyster Maddie också. Hon är 16 år och riktigt rolig. Hon berättade senaste nytt om sin kille vilket känns lite obehagligt eftersom hon är typ tio år för mig. Måste åka över och hälsa på. Fördelen med lärarjobbet är ju loven, kanske går det klämma in en liten resa. Vad säger du Cici?

Nu ska jag åka och visa upp min stackars hund för min mors syjuntavänninor. Fråga inte varför de kallar det syjunta för jag har aldrig sett dem sy, ever. Det enda vår mamma någonsin sytt är två  rosa matchande byxdressar som Anna och jag visades upp i. Och även om Anna var en ganska ful bebis så var hon iallafall snyggare än byxdressen... Återkommer med bild om jag hittar någon.

Kram

Idag har jag utsats för den värsta smärtan någonsin. Ja, säkert värre än att föda barn. Jag har nämligen gjort en bipsi i mitt högerlår. Piece of cake, kanske du tänker nu, men då kanske jag ska berätta att jag fick göra det utan bedövning. Doktorn jag hade, som hette typ Islan och pratade ingen svenska utan bara ryskengelska som jag inte förstod nåt av, satte förvisso in en bedövningsspruta i låret (muskeln) på mig, men att den skulle verka 5-10 minuter var inget han brydde sig om, utan började skära direkt. Jag skrek: It burns, it burns, om och om igen och fällde även några tårar. Den förskräckta sjuksköterskan bad honom då tillslut att avbryta och gav mej en ny spruta och lät den verka i 7 minuter. Sen kändes det ingenting. Jag är en sån tuffing...

Nu kan jag inte gå.


Mitt saftiga bandage.

Idag hade jag en sån där dag när jag kände mej som 14 år igen. Jag och min vän Linda satt på våran föreläsning och hade allmänt tråkigt. Våran klämkäcka föreläsare börjar helt plötsigt att tala om de "främre" och "bakre" regionerna, vilket vi båda tycker är helt sjukt roligt. När man inte får fnissa/skratta högt blir det självklart helt omöjligt att inte göra det, och helt omöjligt att sluta. Föreläsarn förstod helt klart vad vi skrattade åt och började då helt omotiverat att retas med oss. Hon upprepade dessa ord om och om igen i tio minuter.  Kärring.

Vad de "främre" respektive "bakre" regionerna innebar vet jag inte, för jag hörde aldrig vad hon sa. Men nåt om några som var i den "bakre" regionen på en restaurant. Läbbigt...


Linda.

Appråpå dessa regioner vill jag (och jag tror jag får stöd av Ninni) meddela alla hur jobbigt det är med HÅRT toalettpapper. Det skaver. Så till alla våra vänner: Snåla inte när ni ska välja toalettpapper. Ta det som är mjukast för regionerna. Annars kan inte de älskvärda systrarna Kellander komma och hälsa på.


Fridas mjuka fina papper.

Välkommen till min nya blogg!