Kellandersisters

Idag har det varit fälttävlan i Valla.
Hanna var uppe med tuppen och red dressyr och efterföljande hoppning redan klockan åtta i morse, men då valde delar av fancluben (=jag) att ta sovmorgon.
Trots det gick det bra för Hanna och hon ledde klassen efter dressyr och hoppning.

Klockan två var det dags för terrängen. Alltså det roligaste.
Då var vi självklart på plats för att supporta!


Hanna har många hästskötare när hon tävlar.
Min roll här är att ha ett man to man pepptalk med Pirre.


Hannas brorsdotter Tilda kliade Ragge på ryggen.

Hannas andra brorsdotter Thelma höll för näsan för att hon tyckte att det luktade hästbajs överallt.


Pepptalket fortsätter...

Så var det dags för Hanna att ge sig ut.
Hanna rider den i den lättaste (eller kanske minst svåra?) klassen som kallas debutant.
Den här banan kändes inte särskild debutantig.
Den var betydligt svårare än så.
Så pass svår att fälttävlansspecialisten Gällerdal-pappan misstog banan för att vara enstjärning, det vill säga ett litet hopp upp på sisådär tre-fyra svårighetsgrader.


Men Hanna gav sig ut ändå!
Full fart!


En av de lite för svåra svårigheterna. Två hinder på följd i en väldigt snäv sväng.
Men det fixade Hanna utan problem!

Sen blev det värre.
En vägran vid en grav och Hanna bestämde sig för att ta chicken-vägen istället. (Man kan oftast välja ett enklare hinder men som tar längre tid.)
Tyvärr var chicken-vägen inte särskilt chicken-aktig.
Ett litet hinder som bara var en meter brett.
Det tyckte Pirre var otäckt.
Efter att ha tagit sig över hindret på ett lite annorlunda vis trillade stackars Hanna av.
Lyckligtvis utan några allvarligare skador, men väldigt besviken.

När Hanna blev omhändertagen, omplåstrad och omkramad ledde jag tillbaka Pirre till transporten.
En förvirrad funktionär guidade in mig på banan, samtidigt som ett ekipage dundrade förbi.
Man kan tro att jag borde blivit chockad av att nästan ha krockat.
Men nej då.
Jag blev chockad av att ekipaget så ut såhär:

Lyckligtvis hade ryttarinnan lite mer kläder på sig.
Och nog för att man alltid bör ha skor med klack när man rider, men pumps tror jag är lite overkill.
Jag gissar att den tjejen har rosa som sin favoritfärg.

När vi åkte hem hade bara två ekipage lyckats ta sig runt banan utan fel på hinder.
Av det kan vi dra tre slutsatser:
1. Banan var lika svår som den såg ut.
2. Hanna behöver inte deppa för att hon vurpade på en debutant-terrängbana, hon ska istället vara nöjd över att ha tagit sig runt en halv enstjärnig terrängbana.
3. Jag måste ändra taktik i Pirres och mina pepptalk.