Kellandersisters

Inatt åskade det och blixtrade det massor här i Mantorpstrakten.
Det händer inte särskilt ofta, tyvärr.
Jag ÄLSKAR åska.
Har tydligen alltid gjort det.
Farmor brukar berätta om nåt tillfälle när jag var i treårsåldern och hon och farfar var barnvakt. Det var skyfall och åskade massor och jag var hysteriskt ledsen en hel eftermiddag för att jag inte fick stå på balkongen under ovädret.

Morfar och mormor är/var de mest åskrädda personerna någonsin.
Jag tror att det beror/berodde på att det slog ner ordentligt någon gång.
När vi var på Solbacken på somrarna följde de vädret noga för att inte riskera att missa en åskvarning.
Och om det fanns risk för åska packade mormor i god tid en picknickkorg.
Sen när molnen började torna upp sig fick man snällt följa med till bilen.
Där satt vi sen, och väntade på åskan.
Ibland kom den, ibland inte.
Kom åskan räknade vi tillsammans avståndet mellan blixt och dunder.
Morfar brukade förklara att gummit i däcken skulle rädda oss ifall det slog ner.
Mest för att lugna sig själv och mormor, tror jag.
Jag minns att det luktade kaffe och att matsäcken brukade bestå av mormors bästa mackor.

Undrar om morfar fortfarande sätter sig i bilen när det åskar.
Måste fråga.



Nu ska jag fika med pappsen.