Kellandersisters

Ni må tro att Per var lycklig idag!
Att köra racerbil var precis hans grej, tydligen.
Kanske inte särskilt oväntat.

Mamma, pappa, Janne, hundarna och jag var och hejade på eftermiddagen i novembervädret.


Per var cool. Observera vinkelhakemodellen på skorna.



Det blev en lång väntan innan körpasset kunde komma igång.
Först var det regndäck på, men inget regn.
Då byttes det till vanliga däck.
När det var klart började det regna och banan blev väldigt blöt, så då var det bara för mekanikerna att sätta på regndäcken igen.

Sen var det dags för Per att klämma sig ner i bilen.



Nöjd?
Ja, ganska, tror jag.
(Det snackades redan i depå om att den gula bilen var jävligt het. Eller så var det Per som var het. Jag minns inte.)

Sen var det äntligen dags att börja racea!



Det såg bra ut! (Säger jag som kan sånt här.)
Pers spårval var helt rätt, och det var tur.
Det fanns de som blev lite kaxiga på den regnhala banan och några snurrade av.
En bil snurrade ut i gräset och såg ut som en gräsklippare när den kom tillbaka.

"Ja, man kan ju inte säga att det här var tråkigt, direkt."

Per hälsar och säger världens största TACK för den bästa presenten någonsin.