Kellandersisters

Nu vill jag presentera ett nytt kapitel här på bloggen.
Det bästa ur lillasyster Annas uppväxt.

Få har gjort så många underliga saker, eller varit med om såna konstigheter, som Anna.
Jag ser det som min skyldighet att förmedla dessa små anekdoter till omvärlden. Allt annat vore egoistiskt och FEL!

Så.
Luta er tillbaka, så fnissar vi ikapp.
För kom ihåg!
Delad glädje är dubbel glädje. (Alt. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen.)

---

Del 1

Under vår uppväxt på Slåttervägen var vi lite som ett kollektiv. Ni vet hur jag menar. Vi barn sprang hej vilt mellan husen och kände oss lika hemma överallt. Hemmafrumammorna köpte en gris tillsammans, styckade den och delade systerligt. Papporna köpte ett ton gödsel, delade broderligt och jämförde potatisskördar under helgen. När måndagen kom tog de på sig kostymen och gick till arbetet.

Naturligtvis ärvdes även kläder. Det var väl onödigt att köpa nya slit och släng-kläder när det fanns så många att ärva av. Anna, som eftersom hon var en av de yngsta kom långt ner på succesionsordningen i fråga om kläder, hade en STOR garderob. Var det snärsklit snygga kläder? Nja, kanske inte. Men eftersom hon å andra sidan konstant var lite skitig gjorde det inte så mycket.

Med ett barns oskuld brydde sig Anna inte nämnvärt om hur kläderna såg ut. Men så började hon på dagis. Och så, en vacker dag, när de små barnen står där i kapprummet för att byta om till galonisar eller bävernylonsoveraller eller liknande, upptäcker de andra barnen att Anna inte är klädd som dem. Anna har nämligen små mintgröna kalsonger med låtsas-y-front. Ärvda av John i sann Slåttervägen-anda. Och så fortsatte det. Anna fick gå till dagis i ljusblå, randiga och gråa kalsonger med Läderlappen på tills hon en dag fick nog och vägrade. Mamma fick köpa nya tjejunderbyxor istället.

Så. Om någon har undrat varför Anna ibland kallas kalsong-Anna, så vet ni nu varför.