Julklappskväll (Ninni)
Dessvärre fick kvällen en riktigt trist start. Mycket dumt och mycket synd.
Sen flöt det på. Ni kan ju själva gissa vilket samtalsämne som gick varmast...
Först blev det gött käk. Grönsakssoppa och julmackor. Cici är duktig i köket!
Sen blev det julklappsspel. Kolla in Fridas blick...
Julklappsspel tar absolut fram människors sämsta sidor. Ni ser Alles fighting face.. Hon och jag var inte helt sams med tärningarna.
Men mot slutet vände det för mig! Jag fick en fin cashmerehalsduk, lite böcker och en snygg mössa.
Ella var nog ändå den som var mest nöjd. 40 chokladkakor är inte det sämsta. Om man nu gillar choklad alltså.
Klockan är jättemycket och jag är superpigg. Men det gör inget för jag har jullov och kan sova så länge jag vill imorgon!
Det var tråkigt att det blev som det blev. Men att kalla det dumt känner jag är ett övertramp. Dumt var i sådana fall att börja gråta o inte ens fråga om historien eller hur jag mådde.
Men tack, trots omständigheterna mår jag nu bra, jag har kommit över det som varje normal människa måste göra. Även om jag fick äta lugnande o hade panikångest.
Jag är glad att det känns bättre nu. Jag inser så klart att det måste ha varit skitjobbigt.
Men jag står fast vid att kalla det dumt. Precis som jag sa igår har jag svårt att tro att ni inte visste vilka konsekvenser det skulle få och hur vissa i sällskapet skulle reagera. Sen att skratta när man berättar det kanske inte heller riktigt väcker sympatier direkt. Att börja gråta är nog den mest normala reaktionen, egentligen.
Hoppas att det i och med detta inte blir några hard feelings!
Tro inte att jag inte gråtit över det här, det kan du fråga vem som helst i min närhet om, starta med Alexandra. Men någongång måste tårarna ta slut! Hur skulle livet te sig om jag gick och var ledsen och började gråta varje gång någon pratade om katter?
Skratt har varit en väldigt vanlig respons när jag berättat detta, fråga bara Cici. Skratt kan ofta komma när man blir chockad eller ser tillbaka på en händelse som varit väldigt chockartad! Mitt skratt igår skulle jag tro är en försvarsmekanism från kroppen, skratta eller gråta. O tyvärr kan jag inte minnas att jag skrattade så hjärtligt eller rått åt det att det skulle skapa en sådan reaktion.
Men Josse. Det är klart att jag förstår att du har varit ledsen. Skulle aldrig tro något annat. Och skratt kan vara befriande! Absolut! Det blev bara så fel här.. Men det är egentligen inte det det handlar om.
Jag förstod bara inte varför ni skulle berätta det när ni någonstans måste ha förstått vilka reaktioner det skulle väcka? Nästan alla visste ju redan om vad som hade hänt. Och om du behövde vårt stöd, vilket du så klart hade fått, så kunde vi ha pratat om det när Anna inte var med istället för vid middagsbordet.