Lite preteritum och lite presens, sa fröken (Ninni)
Så här dags för exakt tre år sedan var jag förväntansfull inför min första dag på mitt nya jobb. Då trodde jag att det handlade om ett vikariat på några veckor, men veckorna blev en hel termin, och terminen blev till läsår. I höstas blev jag till sist - ÄNTLIGEN! - tillsvidareanställd.
Anledningen till att det känns lite speciellt med tre år är att jag nu har gjort varvet runt, liksom. För tre år sedan började jag i en femma. Jag lärde känna dem, utvecklades tillsammans med dem och såg dem sedan med lika delar glädje och vemod sluta sexan. Sen fick jag min första "egna" klass. Då ett gäng helt underbara fyror, som nu alltså befinner sig i halvtid av det som förr kallades mellanstadiet.
Tre år. Man hinner kanske inte skaffa sig så värst mycket erfarenhet på tre fjuttiga år, men jag vet att det finns många saker som jag gör annorlunda när jag tar emot min klass på måndag jämfört med hur jag mötte den där klassen för tre år sedan. Då saknade jag erfarenhet helt och hållet och fick arbeta utifrån det jag hade lärt mig under utbildningen. Men det som alltid har hjälpt mig allra mest i mitt jobb är magkänslan. Det är mitt mest effektiva "redskap". Ibland funkar det, ibland inte - oavsett så har jag lärt mig något och skaffat mig en ny erfarenhet som hjälper magkänslan på traven vid nästa tillfälle. Och så tänker jag fortsätta göra. Lita på känslan.
Trots att det just nu känns lite jobbigt att börja arbeta igen imorgon, så ska det ändå bli skönt med rutiner igen. Och så ska det bli KUL! Jag har väldigt svårt att se att jag skulle kunna trivas lika bra på en annan arbetsplats. Har funderat lite på vad det är som gör att jag trivs så bra och svaret är ju egentligen ganska enkelt. Jag tycker så mycket om det jag gör. Jag tycker om att träffa ungarna varenda dag. Jag tycker om att prata med dem, att lyssna på alla bra - och ibland lite tokiga - saker som de har att säga, jag tycker om att hitta på nya sätt och vägar att lära dem saker, och jag tycker att det är så häftigt att se dem utvecklas och växa upp. Detta, i kombination med att en del av mina jobbarkompisar är de bästa kollegor någon kan önska sig, är så klart anledningen till varför jag trivs så bra med att vara lärare på Klämman. Vad skönt det känns att kunna skriva så och vara fullkomligt ärlig.
OJ! Det blev visst en hel avhandling. En ganska flummig sådan dessutom... Men nu när jag har skrivit det så känns det ju faktiskt riktigt roligt att jullovet är slut. HURRA! som en god vän skulle ha sagt.
Det jag egentligen skulle skriva om, innan tankarna vandrade iväg på annat håll, var vårt besök hos Hisham, Margareta och Herman idag. Vi bodde grannar när vi bodde i Sörstad för ca. 5 år sedan och har alltid lika trevligt när vi ses. Då var Herman en liten femåring, och nu är han en ungdom. En väldigt härlig sådan, dessutom. Han och Ragge lekte så det stod härliga till och naturligtvis åkte kameran fram.
Herman är numera värsta bloggkändisen eftersom han för inte så länge sedan även var med i Jörgens blogg när han byggde en stor igloo. Tycker för övrigt att ni borde besöka hans blogg för han har blivit värsta proffsfotografen på sistone. Gör ett besök och njut av alla fina vinterbilder.
Nu åker pyjamasen på. Bäst att komma utvilad till jobbet imorgon.
En god natt, önskar jag er!
Anledningen till att det känns lite speciellt med tre år är att jag nu har gjort varvet runt, liksom. För tre år sedan började jag i en femma. Jag lärde känna dem, utvecklades tillsammans med dem och såg dem sedan med lika delar glädje och vemod sluta sexan. Sen fick jag min första "egna" klass. Då ett gäng helt underbara fyror, som nu alltså befinner sig i halvtid av det som förr kallades mellanstadiet.
Tre år. Man hinner kanske inte skaffa sig så värst mycket erfarenhet på tre fjuttiga år, men jag vet att det finns många saker som jag gör annorlunda när jag tar emot min klass på måndag jämfört med hur jag mötte den där klassen för tre år sedan. Då saknade jag erfarenhet helt och hållet och fick arbeta utifrån det jag hade lärt mig under utbildningen. Men det som alltid har hjälpt mig allra mest i mitt jobb är magkänslan. Det är mitt mest effektiva "redskap". Ibland funkar det, ibland inte - oavsett så har jag lärt mig något och skaffat mig en ny erfarenhet som hjälper magkänslan på traven vid nästa tillfälle. Och så tänker jag fortsätta göra. Lita på känslan.
Trots att det just nu känns lite jobbigt att börja arbeta igen imorgon, så ska det ändå bli skönt med rutiner igen. Och så ska det bli KUL! Jag har väldigt svårt att se att jag skulle kunna trivas lika bra på en annan arbetsplats. Har funderat lite på vad det är som gör att jag trivs så bra och svaret är ju egentligen ganska enkelt. Jag tycker så mycket om det jag gör. Jag tycker om att träffa ungarna varenda dag. Jag tycker om att prata med dem, att lyssna på alla bra - och ibland lite tokiga - saker som de har att säga, jag tycker om att hitta på nya sätt och vägar att lära dem saker, och jag tycker att det är så häftigt att se dem utvecklas och växa upp. Detta, i kombination med att en del av mina jobbarkompisar är de bästa kollegor någon kan önska sig, är så klart anledningen till varför jag trivs så bra med att vara lärare på Klämman. Vad skönt det känns att kunna skriva så och vara fullkomligt ärlig.
OJ! Det blev visst en hel avhandling. En ganska flummig sådan dessutom... Men nu när jag har skrivit det så känns det ju faktiskt riktigt roligt att jullovet är slut. HURRA! som en god vän skulle ha sagt.
Det jag egentligen skulle skriva om, innan tankarna vandrade iväg på annat håll, var vårt besök hos Hisham, Margareta och Herman idag. Vi bodde grannar när vi bodde i Sörstad för ca. 5 år sedan och har alltid lika trevligt när vi ses. Då var Herman en liten femåring, och nu är han en ungdom. En väldigt härlig sådan, dessutom. Han och Ragge lekte så det stod härliga till och naturligtvis åkte kameran fram.
Herman är numera värsta bloggkändisen eftersom han för inte så länge sedan även var med i Jörgens blogg när han byggde en stor igloo. Tycker för övrigt att ni borde besöka hans blogg för han har blivit värsta proffsfotografen på sistone. Gör ett besök och njut av alla fina vinterbilder.
Nu åker pyjamasen på. Bäst att komma utvilad till jobbet imorgon.
En god natt, önskar jag er!
Kommentarer
Trackback