Hundnostalgi (Ninni)
Men hallå!
Det är ju faktiskt lite vårigt ute!
De fem sekunder som solen lyckades titta fram värmde det riktigt skönt i ansiktet.
Så härligt.
Jag såg alla möjliga vårtecken på vår skogspromenad. Vitsippor, knoppar på väg att slå ut, nytt grönt gräs, tussilago. (Fast tussilagona bajsade Ragge på... Han har inte vett att uppskatta vårtecken!)
Det är skönt att ha en hund utan jaktinstinkt och inte så mycket luktsinne. En hare hoppade förbi och Ragge stack direkt efter. Jag kallade på honom, men tro faan att han lyssnade. Han ville ju fortsätta jaga sin leksak eller boll eller vad han nu trodde att haren var. Så försvann haren och kvar stod Ragge. Han funderade nog en stund på vad han höll på med. Eftersom haren inte syntes längre så kom han nog inte ihåg vad det var han hade jagat från början. Så då masade han sig så sakteliga tillbaka till mig igen.
Annat var det på Essos tid. Han hade jagat den där stackars haren till Kebnekaise. Det gjorde han för övrigt en gång. Inte ända till Kebnekaise men ändå. Han var väl nåt år då och lyckdes dra av kopplet när han fick syn på en hare. Vi involverade halva mantorp i vårt sökande. Sen gick vi där och grät och ropade och skrek hans namn med halvhysterisk och gråtdarrig röst. När vi hade letat länge och väl gick pappa eller mamma hem och där stod han på trappan. Glad som en border terrier som precis har varit ute på jakt.
Nu ska orka städa lite. Ligger minst sagt efter här hemma.
Esso - Harjägaren. (Här iförd traditionsenlig julklädsel)
Det är ju faktiskt lite vårigt ute!
De fem sekunder som solen lyckades titta fram värmde det riktigt skönt i ansiktet.
Så härligt.
Jag såg alla möjliga vårtecken på vår skogspromenad. Vitsippor, knoppar på väg att slå ut, nytt grönt gräs, tussilago. (Fast tussilagona bajsade Ragge på... Han har inte vett att uppskatta vårtecken!)
Det är skönt att ha en hund utan jaktinstinkt och inte så mycket luktsinne. En hare hoppade förbi och Ragge stack direkt efter. Jag kallade på honom, men tro faan att han lyssnade. Han ville ju fortsätta jaga sin leksak eller boll eller vad han nu trodde att haren var. Så försvann haren och kvar stod Ragge. Han funderade nog en stund på vad han höll på med. Eftersom haren inte syntes längre så kom han nog inte ihåg vad det var han hade jagat från början. Så då masade han sig så sakteliga tillbaka till mig igen.
Annat var det på Essos tid. Han hade jagat den där stackars haren till Kebnekaise. Det gjorde han för övrigt en gång. Inte ända till Kebnekaise men ändå. Han var väl nåt år då och lyckdes dra av kopplet när han fick syn på en hare. Vi involverade halva mantorp i vårt sökande. Sen gick vi där och grät och ropade och skrek hans namn med halvhysterisk och gråtdarrig röst. När vi hade letat länge och väl gick pappa eller mamma hem och där stod han på trappan. Glad som en border terrier som precis har varit ute på jakt.
Nu ska orka städa lite. Ligger minst sagt efter här hemma.
Esso - Harjägaren. (Här iförd traditionsenlig julklädsel)
Kommentarer
Trackback