Kellandersisters

Hanna och jag var med om en hemsk grej på festen igår.
Vi stod och pratade med en trevlig man som vi aldrig tidigare träffat.
Vi hade dock svårt att fousera på samtalet eftersom han hade två synnerligen välväxta snorbusar i näsan. En i vardera borren.
Efter en stund ursäktade sig killen med att han var tvungen att gå och pudra näsan.
- Ja, det är nog en bra idé, sa Hanna då.

Nu till vår undran.
När ska man egentligen säga till?
När ska man ingripa?
Och det är ju skillnad när man inte känner personen i fråga, som i det här fallet.
Jag tycker att vi var taskiga som inte sa nåt. Tänk om han hade fortsatt mingla runt hela kvällen i det där pinsamma tillståndet.

Detta, samt andra livsviktiga frågor, ska vi nu diskutera i bilen på väg hem.
Vi har singlat slant om vem som ska köra. Jag förlorade.