Kellandersisters

Jahopp. Då var det redan torsdagkväll. Den här veckan, som för övrigt har varit väldigt bra, har gått snabbare än snabbast, och ändå har jag hunnit med allt jag ska. Klapp på axeln på mig.

Igår åkte jag tåg och blev uppraggad av engelskspråkig man. Det var konstigt. Konstigast var hans sätt att ragga på. Jag satt och stickade och efter nån timme började han fråga väldigt ingående om den svenska stickkulturen. Han snurrade in sig i detta nåt så vida pass att han efter en stund var som Ross i Vänner. När han slutligen hamnade nån stans mellan samernas mössor och svensk självmordsstatistik började kvinnan bredvid att fnissa åt honom. Då bad han om ursäkt och ville ha mitt telefonnummer istället. Det fick han inte. Under resans sista halvtimme var stämningen lite besvärad. Och kvinnan satt och blängde på mig, hon tyckte tydligen att jag var taskig. Hon kunde väl ha tagit hans nummer själv i så fall.

Vad är det med det där att sticka på offentliga platser? Per fullkomligt döööör när jag plockar upp min stickning bland folk. En gång när vi satt och väntade på att våra pizzor skulle bli klara passade jag på att sticka ett varv. Då gick Per ut från pizzerian och vägrade komma in igen tills jag lade undan stickorna. Han var rädd att nån han kände skulle se mig. Är jag en sån där person som är pinsam utan att fatta det själv?

På söndag fyller Per 30 år!!! Gud så gammal han är! Om nån planerar att komma hit på en fika i all enkelhet går det bra att göra så. Det riktiga firandet blir dock i påskhelgen.