Kellandersisters

Igårkväll var Anna och jag och studsade som vanligt. Vi insåg på hemvägen att vi hade fått en ny tränare. Vi som bara trodde att det var en hjälpsam kille. Han var jätteduktig så det kommer nog att bli ännu roligare nu.

Vi hoppade inte lika mycket som vi brukar för att det var så mycket publik. Ja, nu var de ju för all del inte där för att titta på Anna eller mig. Det var någon berömdhet från LA som var på besök. Han var inlinesproffs och skvatt galen.

Mot slutet kom Anna igång på allvar och voltdebuterade!





Fina, eller hur? Hjälpsamma killen/nya tränaren hade mycket vettigt att säga. Vi blev både imponerade och inspirerade.

Hanna: Han var väldigt säkerhetsmedveten också, så nu kan ju du börja hoppa igen! Bra va?!

Hanna och Lotta: Nu vet jag äntligen varför man blir så kissnödig av att hoppa. I själva studset utsätts man för massor G-krafter, när man hoppar på vår höjd (det vill säga förhållandevis lågt) handlar det om två till tre. När proffsen hoppar, nu snackar vi tio-tolv meters höjd på hoppen, kan det bli upp till nio G. Det är mycket, det. Och inte nog med att man måste kissa stup i kvarten - det finns risk för att man blir ännu kortare också. Visserligen är det inte särskilt troligt. Men ändå! Vi lever farligt, tjejer!