Kellandersisters

Hej hopp alla glada tomtenissar!

Nu har äntligen orkat masa mig till datorn för lite bloggande. Jag har svårt att hitta peppen speciellt nu när jag bara kan skriva med en hand. Det går sakta!

Igår opererade jag som sagt vad handen igen. Det var självklart inte helt komplikationsfritt. Först vill jag bara berätta om hur onte jag redan innan visste att det skulle göra eftersom jag gjort det förut. Det går ju liksom inte bedöva skelettet direkt och det är ju det de skulle in och såga lite i.

Ja man kommer då in vid liteöver nio och får byta om till den snygga blåa tygsärken, helstrumporna och pappersmössan. Sen röntgade den första sjuksköternkan min hand och konstaderade att hon såg vad som behövde göras. Då fick jag ungefär 8 gigantiska bedövningssprutor i min hand och farbror doktorn kommer in. Ja, de är två doktorer. Och en lärarkandidat. Plus sjuksköterskan och undersköterskan. Doktor 1 frågar hur det är. Jag säger att jag är nervös eftersom att jag har gjort samma ingrepp förut och vet hur ont det gör. Det värsta jag har varit med om. Då säger doktorn att han lovar att det kommer att göra mindre ont den här gången. Jag hånskrattar honom i ansiktet och säger att jag lovar att om det gör mindre ont så ska jag dansa och sjunga för dem.

Sen rullas man in på operationssalen och får ett skynke över huvudet. Man får inte titta på kalaset inte. Sen spänner de åt en rem runt armen för att man inte ska blöda. Eftersom jag äter blodförtunnande så får de dra åt den extra hårt och det känns som om armen ska lossna. Sen ska de då in i benet på mig (handbenet alltså). Det är inte som att äta kaka alltså. Det går liksom inte förklarar. Jag har gjort många smärtsamma läkarundersökningar och grejer i mitt liv men det här slår allt. Det går ju inte att bedöva benet och det är ju det de sågar/skär/nyper i. Ja, alla är ju glada till att börja med och undersköterskan pratar hästar med mig. Eh, tack??? Men sen går doktorerna från att prata med varnadra till att viska. Jag förstår att nåt är fel. Typiskt. Ja det går inte så bra det här, säger doktorn lite nervöst, jag får inte ut det sista stiftet.

Nehä, efter 20 minuter drar de in röntgenapparaten i rummet med och drar in min numera lite längre arm under den. Kan du sträcka på armen lite frågar doktorn. Nej, säger jag, den kan inte bli längre nu. Så han försöker operara under röntgen. Viskandet fortsätter.

Efter 35 minuter börjar jag få lite panik. Nu börjar jag känna mina fingrar, säger jag gråtfärdigt (ja, faktiskt!), nu får ni sluta eller ge mig mer bedövning. Doktorn suckar och säger att ja, då får han väl sy ihop här så får vi skicka vidare dig och söva ner dig och såga av fingret och sen gipsa ihop dig igen (ungefär). Kul! Några månader till i gips!

Då sätter han första stygnet men sen skriker han: Stopp!!!! Och så får han ut det sista förbannade stiftet och allt är klart. Kan ni förstå att jag hade sån tur? Nu kan jag förmodligen ta bort bandage och sånt den 30/12 beroende på hur allt har läkt. De har ju ändå sågat lite i benen och så.

När jag skulle gå frågade de om jag inte skulle dansa och sjunga för dem nu. Jag tänkte efter. Det hade ju gjort ondare. Nä, ni får lite dans men sången har ni inte förtjänat. Sen steppade jag lite i korridoren för dem och alla skrattade.

End of story. Tack för att ni lyssnade.



Handen under operationen. Där ser ni den sista spiken som trilskades så. Det var för att den satt så löst att den blev liksom som en maracas. När handen var åt ena hållen så åkte den ut på undersidan och då vände doktorn på handen och då åkte den ut på andra sidan osv osv. Ni förstår.

Men nu ska min hand bli helt bra!!!!!! Hurra!