Kellandersisters

Nu ska ni får höra om Annas största hobby som barn, att cykla.
Men Annas förhållande till cyklar har inte varit helt okomplicerat. Det kommer ni nog märka allt eftersom Lilla Anna-serien rullar vidare.

På Slåttervägen fanns en lekpark. Den cyklade Anna runt runt runt, timme efter timme. Alltid i sin röda JOFA-hockey-hjälm.



Praktiskt för föräldrarna som bara kunde kika ut genom köksfönstret för att hålla koll på att hon inte hittade på nåt fuffens. Alltid med ett stort leende på läpparna och aldrig att hon tröttnade. Runt runt, svisch svisch.



Dock hände diverse olyckor. Var det så att Anna råkade ut för lite rullgrus och vurpade brukade hon sätta sig på cykeln en stund och låtsas att det var meningen.



Tyvärr hade Anna ofta problem med att bedöma avstånd. Många många gånger missade hon den ca 4 meter breda infarten till vårt garage. På muren där hemma finns ett och annat märke efter Annas cykelbravader.

Annas cykel var inte nån lyxmodell, utan gammal och ärvd av nån på Slåttervägen. Man kan ju förstå föräldrarna och varför Anna inte var betrodd med lyx eftersom hon, som ni nu vet, vurpade mest hela tiden. Men Anna tyckte inte att det var så noga med att saker skulle vara snygga. Trots det var hennes lycka gjord dagen då hon fick låna Johns Limpan. Ni vet en sån där cool cykel med lång och avlång sadel. Dessvärre var det en varm sommardag, Anna hade korta shorts och i limpans sadel fanns det sprickor i plasten. Anna klämde skinkorna, fick långa röda märken, blev ledsen och tjatade aldrig mer på John om att få låna Limpan efter det.

Enda nackdelen med att cykla, tyckte lilla Anna, var att man var tvungen att ställa in cykeln i garaget om nätterna. Det löste pappa Jim på ett fiffigt sätt. Han uppfann Cykelbilen. Det var en bil som liknade sopbilen. Varje kväll när alla barn hade gått och lagt sig åkte Cykelbilen runt i Mantorp och de elaka människorna som körde samlade in ALLA cyklar som stod utomhus. Sen kunde man glömma att någonsin få se sin cykel igen. Hade Cykelbilen tagit ens cykel - då var den borta för alltid! Det fungerade, åtminstone på så sätt att Anna fortsättningsvis ställde in sin cykel i garaget. Men hon blev också så in i bomben rädd för Cykelbilen, och det var kanske aldrig pappas mening. Men John och jag var inte sena att haka på detta gyllene tillfälle. Om vi ville bli av med Anna när vi skulle göra nåt kul sa vi helt enkelt "Det är klart du få följa med, men tänk på att cykelbilen nog kommer snart."  Då sprang Anna hem igen, lätt hysterisk.

Imorgon ska ni får höra om Annas mest berömda cykel-incident.
Stay tuned...