Kellandersisters

Shit vad kul det var på trampolinen ikväll! Vi har studsat och studsat.
Lotta Esping, Anna "Undrar var mina nycklar kan tänkas vara?" Kellander och jag hade en matta helt för oss själva. Eller ja, först fick vi skrämma iväg två småkillar som nog tyckte vi var riktiga bitchar - sen hade vi en matta för oss själva.
Nu kommer det nog att bli rejäl träningsvärk imorgon.. Gött!

Ni kanske undrar om Annas nycklar nu?
Jo, det finns två saker hon omöjligt kan hålla reda på - nycklarna och mobilen. Idag har vi umgåtts ca tre timmar, och under den tiden har nycklarna försvunnit tre gånger. 
Det har blivit många spärrade och nya mobiler genom åren. För att inte tala om alla dessa gånger hon har fått ringa upp till vaktmästaren på Vifolkaskolan för att kolla om nån har hittat hennes förlorade nycklar i en gigantisk Kiss och bajs-nyckelring (Märket kiss och bajs alltså, ingenting annat.).

Det hela påminner lite om de två fasansfulla år som jag spelade fiol.
När jag spelade lät det som en döende katt och det tog tre månader för mig att lära mig Blinka lilla stjärna.
Jag var med andra ord inte någon direkt talang, men det var inte det som var problemet. Jag glömde den där förbannade fiolen överallt. Att jag glömde den på gympan och i skolan må väl vara förlåtet men jag glömde den även på biblioteket och på Shell nån gång.
Jag minns en gång paniken när jag inte lyckades hitta den någonstans, det var knappt att jag vågade berätta det för mamma och pappa. Efter två dagar återfanns den på Vivo. Någon vänlig själ i personalen hade ställt den i ett hörn i den manuella charkdisken.
Det var nog en lättnad för alla Kellandrarna när jag till sist bestämde mig för att lägga fiolen på hyllan.

Imorgon bitti ska vi till Lagmanshallen och rekognisera inför helgen.
Det här blir en bra vecka, det känner jag på mig.